familjenloof

Den minsta sonen i familjen börjar växa till sig och bli stor som attan. Om han själv fick välja några nedslag kring saker och ting skulle följande nog vara på innelistan:
* att stå upp i mammas eller pappas knä. Just nu är det ruskigt trist att ligga ner och titta på ett eventuellt tak, en himmel eller en lampa. Sonen han en nyfikenhet, rakt nedärvd från far sin. Han kommer föra denna nyfikenhet vidare och kommer säkerligen även han läsa företagets pärmar som han kommer över helt utan tillåtelse och med devisen "om någon har glömt den framme så får de skylla sig själva".
* att gå upp i ottan med sin pappa. Tre nätter i rad har lilltuppen vaknat halv fem, varit rosenrasande tills någon (helst pappa!) förstår att det faktiskt är morgon och tar med honom upp.
* ligga och vädra snutten, kissa i det fria och allmänt hänga. Jag tror att detta kommer att vara en av Villes olater när han blir äldre. Jag menar, ligga och kissa, hänga, gråta sig till mat och göra sig hörd när han har tråkigt, är väl knappast sidor att vara stolt över. Han kommer säkert att bli chef för att multikultistort företag som han lyckats köra med andra vid dato av tre månaders ålder.
* snacka med sina fiskar i sin lekmobil vid skötbordet. Han har på riktigt fulla konversationer på sitt lilla vis med dessa färgglada djur. Undrar vad de pratar om och om IKEA får STIMpengar på eventuella visksånger från fiskarna. Iså fall: Grattis Kamprad, du har lyckats ännu en gång!

På spåret var lyckat även denna vecka. Jag är ju en sucker för både Luuk och Lindström så för min del passar dessa eminenta herrar galant på platsen som nya ledare för On the track. Det är nog en av de få programide´´er som enligt min mening lyckats behålla sin glans och nu kanske till och med blivit snyggare med tiden. En dag i mitt liv ska jag vara med där, om än som studiovärdinna. Kanske får jag då iallafall krama en kändis samtidigt som jag delar ut en blomma.

Under tiden hinner Fidde dementera sin nyfikenhet men jag har ett rykande färskt exempel: Igår när vi kom hem hade vi två gråtande barn med oss. Verkligen gråtande. JÄTTEgråtande. Jag satte mig snabbt i soffan för att mata den ena och på andra sidan satt den andra och grät för att pepparkakshuset helt plötsligt gått sönder (vilket han orsakat alldeles allena!). Den mycket inkännande familjefadern kopplar då på sin totala likgiltighet och bestämmer sig helt sonika för att öppna posten för att det kommit nåt litet paket som skramlade. Samtidigt står han och ställer hundra frågor till mig om vad det kan vara och jag hinner inte svara bland pepparkakssmulor, nappar, mjölk och krokodiltårar varpå han öppnar det han förmodligen tror är något spännande uppåttjack till trötta småbarnsföräldrar. Men tji fick nyfikenheten även denna gång. Paketet innehåll blott små plastknappar att fästa namnalappar med. Så var det med den saken. Ironisk? Tja, kanske lite men det har jag all rätt att vara.

/Johanna