Tuggmucki, vantar och vallafall
Jag kan blott skylla på en karriärsstinn man att mitt bloggande har blivit lidanade. Så det så. Men det är roligt att det går bra för honom och sannerligen är han värd en klapp på axeln då han kämpar fint med att vara lojal både hemma och på jobbet, förhoppningsvis är han tuff nog i nästkommade förhandligar så att vi kan köpa oss en båt eller nåt i julklapp.
Livet har inte stått still här i västerland utan det har hunnits med både Lucia, pulka och vantfajter. Pajas nummer ett stärker sig själv och sitt eget varje dag och det gulligaste och absolut coolaste just nu i hans värld är att få smaka på tuggummi. Det sötaste med det är att han nu faktiskt lärt sig att det är meningen att det ska tuggas på i ett tag och sedan kan man spotta ut det. MEN då inte i ordets bemärkelse att spotta, utan att det betyder att mamman eller pappan får ett kladdigt litet hörn av ett tuggummi i näven. Det finaste är ändock det nya ordet, kvalat och klart direkt in i akademin: tuggmucki. Behöver jag säga att alla julklappar bleknade då han fick ett eget paket Bamsetuggmucki när vi var på Apoteket? Nu är det emellertid inte så att han blivit en frenetisk tvåårstuggmuckiare, utan det är fortfarande mest coolt att skaka paketet. Hoppas att denna goda vana, att bara hålla sig till paketet, sträcker sig långt in i tonåren.
Den minsta pajasen hänger fortfarande helst med mamma och sprider sin glans när som helst på dygnet. Det fina med att vara liten är att det räcker med att le lite så bleknar tiden, bokstavligt talat. Men det Ville just nu tycker är spexigast är att stå och titta på saker med sina klotögon. Han registrerar allt så det känns fint att även han numera är en trofast följeslagare till Anna Ankas jul.
För övrigt KAN jag inte lämna bloggen utan att kommentera allas vår fantastiska fru Anka. Hon skapar en image av absolut ingenting och det sköna är att hon gör sig löjlig öven sin mans fans. Det är ju trots allt dem som hon lever på på något vis. Någonstans mittemellan balkarna, hjärnorna och nervtrådarna har det skett något avigt...hon kan helt enkelt inte STICKA huvudet i sanden, you get it? :)
Då återstår det väl bara att önska en riktigt skön, mysig och helylle jul. Jag tänker, som varje år, extra på alla de stackare där julen innebär allt annat än just det där bra. Och får en klump i magen. Det kanske därför jag inte riktigt är överens med tomten?
/Johanna
Livet har inte stått still här i västerland utan det har hunnits med både Lucia, pulka och vantfajter. Pajas nummer ett stärker sig själv och sitt eget varje dag och det gulligaste och absolut coolaste just nu i hans värld är att få smaka på tuggummi. Det sötaste med det är att han nu faktiskt lärt sig att det är meningen att det ska tuggas på i ett tag och sedan kan man spotta ut det. MEN då inte i ordets bemärkelse att spotta, utan att det betyder att mamman eller pappan får ett kladdigt litet hörn av ett tuggummi i näven. Det finaste är ändock det nya ordet, kvalat och klart direkt in i akademin: tuggmucki. Behöver jag säga att alla julklappar bleknade då han fick ett eget paket Bamsetuggmucki när vi var på Apoteket? Nu är det emellertid inte så att han blivit en frenetisk tvåårstuggmuckiare, utan det är fortfarande mest coolt att skaka paketet. Hoppas att denna goda vana, att bara hålla sig till paketet, sträcker sig långt in i tonåren.
Den minsta pajasen hänger fortfarande helst med mamma och sprider sin glans när som helst på dygnet. Det fina med att vara liten är att det räcker med att le lite så bleknar tiden, bokstavligt talat. Men det Ville just nu tycker är spexigast är att stå och titta på saker med sina klotögon. Han registrerar allt så det känns fint att även han numera är en trofast följeslagare till Anna Ankas jul.
För övrigt KAN jag inte lämna bloggen utan att kommentera allas vår fantastiska fru Anka. Hon skapar en image av absolut ingenting och det sköna är att hon gör sig löjlig öven sin mans fans. Det är ju trots allt dem som hon lever på på något vis. Någonstans mittemellan balkarna, hjärnorna och nervtrådarna har det skett något avigt...hon kan helt enkelt inte STICKA huvudet i sanden, you get it? :)
Då återstår det väl bara att önska en riktigt skön, mysig och helylle jul. Jag tänker, som varje år, extra på alla de stackare där julen innebär allt annat än just det där bra. Och får en klump i magen. Det kanske därför jag inte riktigt är överens med tomten?
/Johanna
Kommentarer
Postat av: svärfar/svärmor
Nu vill vi se något annat än tuggmucki och vantar.
Postat av: katja
Jag håller med föregående talare... no more bloggtorka hörrni.fram med laptopen å skriv skriv skriv
Trackback
