Om tid, ödmjukhet, tacksamhet och fina ögonblick
Då vår lilla familj varit på Smålandstripp under ett gäng dagar har de frön som såtts här på sidan fått spira i ro ett tag. Vi for inåt landet i torsdags eftermiddag. Då fick SJ ett eminent besök av hela familjen, Monstertrucken inkluderad. För att ni alla som inte sett vår dubbelvagn ska förstå dimensionen av denna mycket bra vagn (som för övrigt tappade ett däck i tisdags hastigt och lustigt och därmed är lite halt. Men ett BRIOdäck fick hjälpa till. Helt omatchat.) så kom den inte genom tågets dörrar. Eftersom tågen inåt landet tydligen bytts ut på vissa sträckor trafikeras rälsen numera av lite äldre sortens tåg vilket innebär att dubbelvagnen således inte fick plats utan att fällas ihop. Tur var det då att vi var hela familjen. Hade jag varit ensam hade jag definitivt vänt, börjat gråta och kanske knarka. Men hem kom vi till ett Hestra som var fullt av regn. Snälla svärmor och svärfar laddade med två bilar för att få hem hela nomadfamiljen. Så gulligt! Väl hemma blev det bus, mat och glögg. Mysigt och behövligt för att ladda inför fredagens begravning.
Det farväl som togs av Regina i fredags var verkligen fantastiskt vackert. Stämningen var rätt, blommorna fina, ljusen fridfulla, sången och musiken så stämningsfylld. Ett värdigt avslut och jag bar stolt Reginas bröllopsskor under dagen. Jag är säker på att hon varit stolt som en tupp om hon levt och hade sett det. Men jag vet att hon ler från himlen nu och att hon vinkar tillbaka till Gustav varje gång han berättar om att gamlafarmor bor högt uppe bland molnen. Han vet även att hon sov i en låda med blommor på. När man är två är det så enkelt liksom.
I lördags bättrade vi på den kyrkliga aktiviteten då Maja döptes. Vi kom på målsnöret med lite regn i håret och vi är så glada att vi fick vara med och dela lilla Majas dopdag. Tack snälla Jocke, Katja och Kalle för en kanonmysig dag. Lilla prinsessan är verkligen en guldklimp. Kalle, snällt att Gustav fick låna några bilar, han lekte med dem hela kvällen och idag!
Dagen till ära bjöd på en tidsmässig långpromenad med Mia, Mattias och Ella. Det är så mysigt att ses i all enkelhet och bara prata lite strunt. Gustav gjorde det som förväntas av en pojk i sina bästa år: hoppade i vattenpölar, försökte springa ut i vägen, promenerade lika mycket bakåt som framåt, plockade pinnar, busade, sprang och försökte få Ella att börja prata. Han lyckades inte med detta idag heller, men ingen kan klandra honom för uteblivna försök.
Efter dessa dagar är jag trött i själ och hjärta, det blir liksom lite emotionell kaos. Men jag är otroligt tacksam över all tid som jag får tillsammans med de människor som jag bryr mig om och som är viktiga för mig. Jag känner otrolig ödmjukhet inför att livet är skört och behöver öm vårdnad. Jag är tacksam över att få vakna tillsammans med Fidde, Gustav och Ville varje dag. Det är en gåva. Verkligen. Och jag är medveten om att livet består av vackra, fina och speciella ögonblcik hela tiden som jag vill och ska vara ännu mer duktig att ta vara på.
/Johanna
Det farväl som togs av Regina i fredags var verkligen fantastiskt vackert. Stämningen var rätt, blommorna fina, ljusen fridfulla, sången och musiken så stämningsfylld. Ett värdigt avslut och jag bar stolt Reginas bröllopsskor under dagen. Jag är säker på att hon varit stolt som en tupp om hon levt och hade sett det. Men jag vet att hon ler från himlen nu och att hon vinkar tillbaka till Gustav varje gång han berättar om att gamlafarmor bor högt uppe bland molnen. Han vet även att hon sov i en låda med blommor på. När man är två är det så enkelt liksom.
I lördags bättrade vi på den kyrkliga aktiviteten då Maja döptes. Vi kom på målsnöret med lite regn i håret och vi är så glada att vi fick vara med och dela lilla Majas dopdag. Tack snälla Jocke, Katja och Kalle för en kanonmysig dag. Lilla prinsessan är verkligen en guldklimp. Kalle, snällt att Gustav fick låna några bilar, han lekte med dem hela kvällen och idag!
Dagen till ära bjöd på en tidsmässig långpromenad med Mia, Mattias och Ella. Det är så mysigt att ses i all enkelhet och bara prata lite strunt. Gustav gjorde det som förväntas av en pojk i sina bästa år: hoppade i vattenpölar, försökte springa ut i vägen, promenerade lika mycket bakåt som framåt, plockade pinnar, busade, sprang och försökte få Ella att börja prata. Han lyckades inte med detta idag heller, men ingen kan klandra honom för uteblivna försök.
Efter dessa dagar är jag trött i själ och hjärta, det blir liksom lite emotionell kaos. Men jag är otroligt tacksam över all tid som jag får tillsammans med de människor som jag bryr mig om och som är viktiga för mig. Jag känner otrolig ödmjukhet inför att livet är skört och behöver öm vårdnad. Jag är tacksam över att få vakna tillsammans med Fidde, Gustav och Ville varje dag. Det är en gåva. Verkligen. Och jag är medveten om att livet består av vackra, fina och speciella ögonblcik hela tiden som jag vill och ska vara ännu mer duktig att ta vara på.
/Johanna
Kommentarer
Trackback
