familjenloof

Jodå, idag är det ett år sedan vi blev herr och fru Lööf. Tänk att det gått ett helt år, klyschigt nog går tiden verkligen fort, men det är såklart snarare min upplevese av att tiden går fort som gör att det känns så. Just detta år har säkert inte gått fortare än något annat men eftersom vi bestämde oss för att förgylla det med att få till en liten Ville så känns det som att året gått till att må illa, ha ryggskott och vara "allmänt" gravid. Året har härmed inte inneburit att vi varje dag firat att vi varit gifta ännu en dag. Så borde kanske ha varit?

Vår första bröllopsdag har således varit som en helt vanlig söndag med ett konstaterade: att det kändes mer att fira när vi varit tillsammans i ett år än att ha ettårig bröllopsdag. Kanske kan det ha att göra med att det var ett annat slags fokus då mot nu... de mysiga stunder som erbjöds då har till viss del förbytts av andra spexiga göromål såsom att byta blöjor, fixa tvätt och storhandla ofärskt bröd varje söndag. Vi har således blivit en helt vanlig familj utan -son efternamn. Så dagen till ära startades redan igår kväll med att Gustav fick typ ett kruppanfall med hosta och det lät som att han andades i ett litet sugrör. Vi blev faktiskt riktigt oroliga för honom och det var obehagligt som attan, han har aldrig haft det tidigare. Men efter att vi pumpat i honom lite medicin och sedan mutat honom med att direkt få sova i vår säng så myste han redan vid tanken. Men som ni säkert förstår är det inte enkelt att sova jämte nån som andas som i ett sugrör...när jag tre timmar senare, då lite av medicinen börjat verka, jag hade ammat ett gäng gånger och slumrat in vaknade jag med ett ryck och trodde chokartat att svärfar flyttat i vår säng. För er som nån gång delat bostad med denne man vet hur det låter. Och lägg då därtill att det var light mot Gustav inatt! Men han tog den skönhetssömn han behövde och vid fyra behagade Ville skrika, i Gustavs mening, alldeles för högt så han slog till med att vakna - tydligen helt utvilad! Pigg som en lärka och snyggare än vanligt vägrade han att somna om och den förbarmande pappan tog då med sig honom till soffan. Några timmar senare levererades även lillsonen ut i soffan, jag tyckte då att jag förtjänade att sova lite. Fidde hade ju redan kollat på samma avsnitt av Emil fyra gången på rad, så vad gjorde en femte? Så vår ettåriga bröllopsdag startade med "Koa är galen, i soffan med två fula anleten som ej fått sin skönhetssömn. Men Gustav och Ville var iallafall snygga.

Dagen förlöpte och Fidde slog på stora trumman och fixade till lite god brunch med amerikanska pannkakor med blåbär. Sedan tog vi oss ut och då kom regnet, helt sådär lagom svenskt ni vet. Men tappra som vi är traskade vi vidare. Gustav brydde sig inte nämnvärt om att det blev blött utan fortsatte spela mot gatan med sin medhavda pinne och tvingade mamman att göra detsamma. Jag kunde valt att stå utanför denna lek, men det var det enda sätt som det gick att få med honom framåt, så det vara bara att snällt leka vidare, dansa med en pinne i handen och diskret sjunga "Här kommer Pippi Långstrump..." Men vi tog oss runt Röda Sten, över Majorna, hamnade en snabbis på Café Marmelad, Hemköp och sedan hem. Jag och Ville renasde då förrådet och sedan svirade vi lite på thaimat från ett nytt ställe i grannskapet. Så det var det liksom. Vi får helt enkelt spara dagen retroaktivt om vi vill lyxa med ett storfirande framöver. Kanske blir det så.

Nu ska jag bistå - att ställa in ett glasspaket - är också kärlek på en bröllopsdag när armarna är fulla med bäbis.

...och förresten...de kommentarer som kommit: det är SÅ roligt att se att det är någon som läser och gör avtryck och intryck! Jag blir hjärtans glad ska ni veta när även ni låter fingrarna dansa över tangenterna!