Mamma - vad är det?
Ja, den frasen har jag hört sexhundratrettioåtta gånger idag ungefär... Efter att ha spenderat hela dagen tillsammans med bröderna Lööf på tremankant så är mina öron lite möra av allt mamma. Det var till och med så att två kvinnor skrattade åt oss på Konsum samtidigt som de frågade hur många gånger jag hör den frasen om dagen. Gustav har kommit in i nån slags fas där han måste lära sig allt och veta allt. Han är sannerligen sin fars son. Men det är bara att snällt svara, försöka förklara och framförallt ha tid för man vet aldrig vilka intressanta saker som kan finnas på vägen. Idag hade vi visserligen tid, men när Gustav kom till sin femte låtsasmyra som han ömt tog hand om i sina händer kände jag lite frustration. Det är inte långt till Konsum, men det kan tydligen ta lång tid att ta sig dit, särkilt om det inte är möjligt att gå och ta hand om myror samtidigt. Efter detta ömt omhändertagande av myrorna tillsammans med en tjejkompis, som är lika hög som honom och söt som socker, och ett långt förklarande från de båda små om att det visst finns ett lejon bakom staketet så kom vi till slut fram. Men då hade halva sällskapet fått vända hem då lillebror i den andra familjen behövde mat. Så kan det också gå, om det går sakta.
Egentligen skulle Gustav varit på förskolan idag, men eftersom samma gamla elaka hosta gör sig påmind även vid denna förkylning, så var det allt bäst att få vara hemma. Och med tanke på att han för andra natten i rad vaknat 4:08 (Mia, kan man bli pigg av luftrörsvidgande Ventoline ?!) så var det väl inte så knepigt att han inte alls var sugen på att gå dit idag. Men tapper förälder som jag idag var, kände jag att det visst var dags för åtminstone att kort besök på dagis, då det var fotografering idag. Så vi ilade dit, jag förstod själv vart det skulle barka hän, men jag orade helt enkelt inte tänka klart så vi körde på. Det slutade med en storgråtande Gustav, en sovande Ville och en mamma som fick stå i köket på dagis och lyssna till en fotografs tappra, men fåniga, försök att få ett femtontal barn att skratta åt samma sak, kan det verkligen funka? I vilken kursplan står det i dagens individuella samhälle undrar jag? Ja, när vi slutligen tog oss därifrån i vårt megaekipagen till Emmaljungavagn vaknade såklart Ville. Då fanns det bara en sak att göra, traska hem. Men när jag insåg att det var för långt så hamnade vi på en lekpkats nära dagis. Kallt och med Gustav skrikade att han minsann ville gunga NU intog Ville sin måltid. Jag måste ändå säga att jag är imponerad av den killens förmåga att äta när och var som helst. Hela cirkusen slutade med att Gustav slutligen gungade typ tre gung, bröt ihop av trötthet och somnade två timmar i vagnen. Det är intressant med barn - att de kan bli så frustrerade coh fokuserade på en sak som är förbi på mindre än en minut. Är det verkligen värt det? Förmodligen inte skulle jag tro.
Nu är faktiskt hela huvudet segt som kola (sånna som jag köpte av dig Lina) så nu ska vi sockerchocka oss med Fiddes hemlagade rabarberpaj. För det är vi värda.
Tack för grattis och hälsningar på bloggen! Kärlek!
/Johanna
Egentligen skulle Gustav varit på förskolan idag, men eftersom samma gamla elaka hosta gör sig påmind även vid denna förkylning, så var det allt bäst att få vara hemma. Och med tanke på att han för andra natten i rad vaknat 4:08 (Mia, kan man bli pigg av luftrörsvidgande Ventoline ?!) så var det väl inte så knepigt att han inte alls var sugen på att gå dit idag. Men tapper förälder som jag idag var, kände jag att det visst var dags för åtminstone att kort besök på dagis, då det var fotografering idag. Så vi ilade dit, jag förstod själv vart det skulle barka hän, men jag orade helt enkelt inte tänka klart så vi körde på. Det slutade med en storgråtande Gustav, en sovande Ville och en mamma som fick stå i köket på dagis och lyssna till en fotografs tappra, men fåniga, försök att få ett femtontal barn att skratta åt samma sak, kan det verkligen funka? I vilken kursplan står det i dagens individuella samhälle undrar jag? Ja, när vi slutligen tog oss därifrån i vårt megaekipagen till Emmaljungavagn vaknade såklart Ville. Då fanns det bara en sak att göra, traska hem. Men när jag insåg att det var för långt så hamnade vi på en lekpkats nära dagis. Kallt och med Gustav skrikade att han minsann ville gunga NU intog Ville sin måltid. Jag måste ändå säga att jag är imponerad av den killens förmåga att äta när och var som helst. Hela cirkusen slutade med att Gustav slutligen gungade typ tre gung, bröt ihop av trötthet och somnade två timmar i vagnen. Det är intressant med barn - att de kan bli så frustrerade coh fokuserade på en sak som är förbi på mindre än en minut. Är det verkligen värt det? Förmodligen inte skulle jag tro.
Nu är faktiskt hela huvudet segt som kola (sånna som jag köpte av dig Lina) så nu ska vi sockerchocka oss med Fiddes hemlagade rabarberpaj. För det är vi värda.
Tack för grattis och hälsningar på bloggen! Kärlek!
/Johanna
Kommentarer
Trackback
