familjenloof

Jag har stundtals världens sämsta tålamod. Och det är definitivt en dålig kombinmation som relativt nybliven tvåbarnsmamma. Egentligen tycker jag att det borde vara lite extra tålamod i syrgasen på förlossningen och att det är mycket konstigt att ingen tänkt på att fixa till detta. Eller förresten, eftersom vi för tillfället inte planerar att svira till det med ett barn till så skulle det för vår del göra mindre nytta, men kanske kan det underlätta för någon annan? Stundtals skiner det dock till och under dagen kan jag nog säga att jag är den i familljen som faktiskt inte förfäras över att det tar lite mer tid med det mesta, men när mörkret knackar på och det blir kväll, blir jag, liksom vampyrerna som förbytta. Med andra ord så är då mitt tålamod som bortblåst och jag klarar inte av att varken jaga låtsasbjörnar, leka med bilar eller berätta spännande historier om tandtroll. Jag gör det, men halvhjärtat vilket oftast då även blir halvbra. Ikväll är verkligen en sådan kväll och det är sån faslig tur att jag och min ömma make faktiskt kompletterar varandra i detta avseende. Han är fenomenalt duktig på att natta barn och vara tålmodig som attan. Kanske har det med hans totala förmåga att koppla bort omvärlden att göra. Han hör liksom inte gnäll, skrik och gråt utan bara finns till och ger inte med sig. Tur är det väl att vi är bra på olika saker. För under dagen idag hann nog däremot familjefadern tröttna ungefär femtiotre gånger när vi var på väg hem från Slottskogen, där vi spenderat eftermiddagen. På hemvägen hittade nämligen Gustav diverse aktiviteter på vägen. Som öm och uppmuntrande moder lät jag honom utforka sina små bestyr med devisen tagen ur vi föräldrar: "om din tvååring kommit på något, tänk då som förälder på att det i hans värld aldrig har några onda avsikter, utan enbart en uppenbarelse av en extremt god idé". Så sant, så sant. Så följkaktligen bestod vår hemväg av:

* lövinsamlig. Hallå, det är höst och det är inte så att det finns ett löv att ta med!
* leta pinnar. Och det räckte inte med att han samlade på sig egna, utan det var även viktigt att ge pappa en jättestor. Pappan var sådär imponerad och sa efter det att han hållt i pinnen följande " Tack och lov för att det finns alkogel, det lär ju vara hur mycket äckel som helst på denna pinnen". Jaha, som om det inte är mer äckel på tangentbordet på jobbet då? sa jag och tänkte att det är inte att undra på att vår son tror att han blir skitig av badskum.
* springa slalom mellan träd. Och han kan det och märker direkt om det förekommer fusk och ger sig inte förräns man snällt erkänner sitt misstag och får således trumpet gå tillbaka till startposition.
* krypa genom anläggningsrör. Efter våldsam övertalning och en och annan tår insåg han till slut att jag inte fick plats så om han skulle krypa så fick han göra det själv. Och det gjorde han också. Det var så trångt att mössan inte ens fick plats, men det var nog värt det, för ut kom han, stolt som en tupp med ett rönnbär och sa överlägset: "Kolla mamma, hittat [blååjbäjj] (blåbär!). Ja, fel bär, fel färg och dessutom inte ätligt gjorde tunnelfärden ännu mer dramatisk. Men hem kom vi till slut. Och inga rönnbär i magen hade vi heller.

Så tur är det väl att vi kompletterar varandra. Annars hade vi kommit hem med en arg pappa, en argare son och en mamma som inte var med utan satt fast i ett rör på Majorna. På något vis tror jag att då hade varit saknad, mitt korta kvällstålamod till trots.

/Johanna