Det är jag och tre finfina pojkar
Ja, båda grabbarna Lööf fick följa med hem igår och Västtrafik slapp blanda välling! Detta tycker jag att de ska vara tacksamma för, och som ett brev på posten var det idag ett nedslag i GP där handikappade rasade över Västtrafiks tillgänglighet. Tillsammans är vi starka.
Idag har det bjudits på spontanfika med de härliga vännerna Helena och Jessica med tillhörande barn. Det är verkligen fantastiskt roligt att se Gustav, Hugo och Wilhelm rocka runt som tokar. Vänta bara till alla småsyskonen börjar lattja också, antar att Ville får leka mer med stereotypa tjejsaker då eftersom hans små nyvunna vänner är at kvinnligt slag. Men det är blott jag tacksam för och jag kommer med än gärna odla håret även på Ville så att Rebecka och Elin kan fläta det. Jag har försökt att sätta tofs på Gustav, men efttersom han ser att hans machopappa börjar gråta så fort jag pillar i hans hår av ömhet, hårömhet alltså, så vägrar även den lille Lööf nårra stora hårkreationer. Så synd. Verkligen. Men han har iallafall ett favoritarmband som jag inte får låna. Jag verkligen bönar och ber för att få ha det på mig, men han lånar inte ut det helt enkelt. Inte ens "snälla" hjälper. Gustav har ett nästan lika välutvecklat munländer som mamma, bara med ett något reducerat ordförråd. Detta betyder då att jag inte ens kan övertala honom om armbandet.
Ville arbetar som mest på sin stjärnglans och är glad och social som få. Han älskar bus och skiner upp i världens största leende när någon pratar med honom. Jag tror att det är en fullkomligt medveten strategi från hans sida eftersom han sover som en skrutt och vaknar varje timma hela natten. Han vet att han MÅSTE plussa på kontot hos sin moder och fader under dagen så att vi inte sätter ut en annons på Blocket varje natt. Han skulle onekligen vara riktigt billig sådär vid fyrasnåret när en av oss landar i rum nummer fyra med en vaken Gustav och den andra tar hand om en gallskrikande Ville. I helgen började Fidde prata om hur coolt det vore att komma över lite uppåttjack, bara för att känna känslan. Borde jag ana oråd eller är det blott föräldrahormoner som satt hela systemet och huvudet ur funktion?
Den tredje fina pojken Lööf, den jag är gift med, kämpar på som attan med sina söner och är helt underbar. Häromnatten sparkade han foten rakt in i madrassen för att han tappade nappen på golvet. Då var klockan 01.23. En annan natt tog det total skruv och Fidde lyfte Ville rakt i höjden och sa "-SOV NU, för hlv Ville! Vad fn är det med dig?!" Han är verkligen såååå fin min man. Lägg då till att han fortfarande besöker sin spexiga danska älskarinna som heter Sti(e)na Line och bor i Fredrikshavn. Men det är ändå liksom så vacker tatt det är vi, jag och tre finfina pojkar Lööf till slut, alla med sina sköna sidor och egenheter. Och russinen i kakan i det hela är att de står ut med mig och mina olater.
/Johanna
